Om boken: 1975 / Ärkebiskop Donat träffade dem i avdelningssalen. De turades om att kyssa den helige faderns utsträckta hand, fyllda av medvetandet om sin egen betydelse, ty de kallades också till rådet - alla slags experter inom sitt område och förvaltare, och inte bara ofelbara präster då och då. Bara det faktum att de, tvärtemot sedvana, inte bjöds in att sitta vid högbordet för att sedan vördnadsfullt stå vid Hans Helighets ceremoniella ingång och ta emot hans välsignelse, utan att ärkebiskopen hälsade var och en särskilt, vittnade om allvaret. och affärsväsen i det kommande rådet, där festlighet inte kunde äga rum. För när man löste särskilt svåra frågor, tappade ärkebiskop Donatus sin känsla av högt svävande och sjönk till nivån av världslig fåfänga, där sinnet, rotande som en mullvad, ibland kunde visa sig vara ännu mer användbart än att gnistra i himlen. Och ärkebiskopen gjorde det generöst klart för de församlade, vilket de tog emot med tacksamhet och ödmjukhet.